Från subkultur till accepterad sport
Artiklar (2005-11-28)

Frisbeesport-legenden Dan "Stork" Roddick, som varit med nästan från början, funderar över sportens demografi och utveckling.

Stork en face
Artikelförfattaren...

Innan jag drog igång om detta ämne, tänkte jag att det nog var bäst att kolla igenom vad jag skrivit tidigare. Det är en av nackdelarna med att få sina tankar publicerade. Det är mycket lättare att justera vad du brukade tycka när det inte finns i svart på vitt. När jag gick tillbaka till nedanstående artikel från 1977, blev jag ganska så förvånad över hur lite mina känslor och tankar faktiskt har ändrat sig. Det är egentligen ganska fantastiskt, eftersom man normalt nästan kan förvänta sig att över en tidsperod på drygt 25 år, kommer en persons åsikter om i stort sett allt att ändras. Jag slogs alltså verkligen av hur mycket i artikeln som jag fortfarande skulle kunna upprepa och stå för nu i 2000-talet.

Hellre än att göra det, tänkte jag låta er läsa om den gamla artikeln. När jag inför World Games i Akita ögnade igenom anmälningsblanketterna, inser jag att de flesta av era lagmedlemmars föräldrar knappt ens hade träffats när jag skrev den texten från början, och mina gamla vänner från Sverige som verkligen läste det den där första gången är antagligen för senila nu för att minnas det. Så på grundval av detta; läs den nu, så återkommer jag igen i slutet så kan vi diskutera vidare då. Kom alltså ihåg att nedanstående faktiskt skrevs för nästan tre decennier sedan...

Stork Roddick 1977
Dan Roddick när det begav sig, ca 1977. "Stork" jobbade länge på Wham-O, var president i IFA ( International Frisbee Association), föregångaren till WFDF, och har jobbat för sporten i otaliga frivilliga ansvarspositioner sedan dess. Idag har han hand om "Special Projects" inom PDGA, och arbetar även på konsultbasis för WFDFs verkställande kommitté

"En titt framåt", av Dan "Stork" Roddick
(Ursprungligen publicerad i "Frisbee World Magazine" -Mars/April 1977. Denna översättning: Peter Henriksson)

Genom åren har frisbeesporten utvecklat en intressant särart med en helt egen karaktär, som till stora delar skiljer den från de flesta andra fritidsaktiviteter och idrotter. Detta fenomen reflekteras bland annat i frisbeesportens eget "språk" genom termer som "frisbee family" och "frisbee freak". I frisbee-litteraturen hittar man ofta hänvisnigar till sportens "alternativa" natur. Ultimate-spelare refererar ofta till en nästintill magisk/mytisk "spirit of the game". Gamla rävar som spelat frisbee länge vädjar till mej att skydda de speciella glädje-ämnena som finns inom frisbeesporten. Vad pratar dessa människor egentligen om? Jag tror att ett flertal faktorer kombinerar för att skapa vad vi kan kalla frisbee-andan.

Redskapets natur:
Frisbee är antagligen ett av de mest fascinerande redskap mänskligheten någonsin frambringat. Visst, det finns många andra intressanta människotillverkade föremål, men mycket få har en så otrolig månsgsidighet , och samtidigt samma enkelhet. En jojo är enkel och söt, men ganska begränsad. Bumerangen har samma problem. Bollen är enkel, men i längden på ett uttråkande sätt. Med få undantag, har den en slavlik anknytning till marken, och går i princip bara i en enkel rak bana. Jag ska inte tråka ut er med en lång lista över allt man kan göra med en disc; ni vet det redan. I korthet, frisbeen själv har en nästintill magisk kvalitet, och skapar en alldeles egen aura enbart genom sitt beteende i luften. Den har en otrolig förmåga att fängsla och fascinera både nybörjare och experter, och de utmaningar den rymmer verkar vara helt utan begränsningar.

Nilo: disc-kontroll
Redskapet som nog aldrig upphör att fascinera. Här kontrollerat av svenska mästarinnan Nilo Mosavar Rahmani, KFUM Norrköping Frisbee

Spelets natur:
De saker en frisbeespelare gör med sitt unika redskap generar några unikt attraktiva situationer. Många av grenarna har, naturligtvis, någon slags besläktad motsvarighet inom bollsporter. Mina bästa försök till en objektiv utvärdering visar att ersättandet av en boll med en frisbee gör en markant förbättring av en existerande bollsport. Bollgolf, och fotboll kommer naturligtvis inte att lägga sig på rygg och dö ut imorgon, men disc-versionerna av dessa spel har självklara tydliga fördelar när man ser på saker som dynamik och utmaning för utövarna, och intrese och fascination för åskådare.

De frisbee-aktiviteter som inte tagit grunderna från något existerande spel är dock de allra mest speciella. Ett av de mest populära och distinkta exemplen på detta är det s.k. "jammet" inom fristil. Att kasta och fånga är huvudsakligen en samarbetande aktivitet. (Se även "Mortimer on Frisbee as Conversation", Frisbee World, Vol. 1, #6") Denna speciella samverkan mellan deltagarna ser man sällan i andra traditionella sporter. Varje spelare har total frihet och ett eget spelrum, men måste även hantera partnerns förmågor och behov i spelet. Kommunikation, rent uttalad, eller bara instinktivt förstådd, är en helt nödvändig del av aktiviteten. Misslyckanden spelar egentligen ingen roll och är dessutom att vänta sig, men å andra sidan får man en mycket speciell känsla när man tillsammans arbetat from mot ett lyckat samarbete i form av någon intrikat tagning.

Många människor njuter av frisbeesporten i unika aktiviteter, utvecklade att tillgodose deras egna behov. En enkel fontän i en park kan tjäna som spelplats för ett kärt spel för en liten grupp utövare som tillsammans hittat på ett nytt frisbee-spel. Kanske kommer ingen annan än just dessa personer att någonsin spela samma spel igen, men fätän-spelet är allt för just dessa personer. Frisbeen verkar på ett unikt sätt bidra till sådan här spontan utveckling av nya spel och lekar.

Spelarnas natur: En helt naturlig process leder till den klassiska "frisbee freak"-profilen. Det behövs en del lite speciella egenskaper för att man ska utveckla ett allvarligt intresse för spelet. Detta inbegriper bla en del risktagande. Att ägna sig åt frisbee på allvar kan få effekten att omgivningen förlöjligar spelarna. Att satsa på en mer traditionell och mer utbredd sport är mycket "säkrare" ur denna aspekt. "Alla" förstår att ska man satsa på tex fotboll så kräver det en massa seriös träning, medan det inte på något sätt är säkert med samma förståelse för frisbeesporten.

I korthet; de som blir hängivna frisbee-spelare är sådana som ofta nöjer sig med en egen inre tillfredsställelse, snarare än att söka eller ha behov av "massornas" godkännande och support. Detta leder också till att en viss subkultur-anda skapas, där spelare binds samman även emotionellt av det förenande intresset för frisbeen. Tävlingar och andra "frisbee-familje-sammankomster" ger legitimitet åt vår individuella "galenskap". För det är ju inte egentligen rationellt i samhällets att satsa så mycket av sin tid och pengar på något som i den stora massans ögan ofta kan anses som så onyttigt.

Det till synes ändlösa frisbee-snack som alltid förekommer mellan spelare på tävlingar, demonstrerar vårt behov av att kommunicera med andra som delar samma insikt. Det vill säga att frisbee är det absolut roligaste man kan hålla på med. Det är svårt att få tips på hur du bäst använder ett tumkast, eller få en ledtråd till var man kan hitta ett exemplar av den sällsynta samlardiscen MoonLighter i form 14, på en vanlig fest eller tillställning. Den resulterande ömsesidiga kommunikationen och förståelsen är egentligen precis vad "frisbee-familjen" handlar om.

Jan EKman, Joakim Arveskär och Stefan Karlsson jammar efter SM-finalerna 2005
Fristils-jammet, en aktivitet artikelförfattaren menar visar på en unik gemensamhetsaspekt av frisbeesporten

Frisbeesporten drar även till sig en del människor som mycket medvetet ratat andra traditionella sporter. Dessa söker, av olika individuella skäl, just det alternativa i frisbeesporten. Dessa spelare bidrar med en extra intressant ingrediens till "familjen", eftersom dom i grunden är mer eller mindre emot det som liknar de traditionella sporter dom redan ratat. För dem är det mycket viktigt att värna om just frisbeens särart.

Helt klart finns det konkreta sociala och psykologiska manifestationer av den speciella frisbee-andan. Detta är på inget sätt unikt för just frisbeevärlden. Många andra subkulturer har liknande fenomen. Kulturens storlek är för detta en avgörande faktor. Motorcykelåkare brukar ju tex ofta vinka när de möter en annan motorcyklist på vägen, något som bilförare inte gör. Motorcykelåkarna bekräftar på detta sätt sin minoritets-status för varandra.

Motståndet från "etablissemanget" bidrar naturligtvis också till en känsla av sammanhållning inom en sådan grupp. Bara faktumet att alla inte förstår, är en attraherande kraft i sig själv. Till exempel existerar religiösa sekter delvis på en grund av denna sorts energi. Det finns spontana pick-up matcher i street-basket som spelas på samma sätt som ultimate och följer "spirit of the game". En välspelad poäng i volleyboll är en fantastisk och upplyftande erfarenhet av samarbete inom en grupp. Det vill säga, vi har egentligen ingen egen inmutning av begreppet "familj" eller "spirit of the game". Med denna tillnyktrande tanke, måste vi ta en titt framåt. Vad bär framtiden med sig för vår del? Framåtskridande har sitt pris. I takt med att vi sprider budskapet om frisbeesportens speciella glädjeämnen, försvagar vi spelets karaktär av alternativ subkultur.

Att vi kommer att nå ut till massorna är nästan helt säkert. First kommer biofilmerna "Tumkastet utan slut"? "Den sista svävaren"?. Sedan det oundvikliga inlämmandet av frisbee i skolgymnastiken, och spridningen av frisbeeguld som får tusentals "vanliga" mäniskor tända på sporten. Så pass nyligen som för 5 år sedan, spelades ultimate endast i ett litet samhälle. "Spirit of the Game" var ett i grunden humanistiskt samförstånd som utvecklades i en grupp vänner. Idag räknas utövarna i tusental, och ömsesidig förståelse kommer inte riktigt lika lätt och naturligt. En gång i tiden kända jag samtliga i världen som kunde tippa en frisbee; tiderna ändras. I takt med att fler och fler spelar, och sporten blir mer allmänt accepterad genom vår egen marknadsföring av den, så river vi gradvis barriären som faktiskt hjälpte till att skapa "frisbee-freaken" vi älskade när det begav sig.

Är vi vilse? Kommer vår entusiasm att själv förstöra en del av de allra mest attraktiva dragen i vårt förhållande till frisbeen? Jag tror inte det. Min avsikt med denna text är att demonstrera hur bräckliga dessa drag i själva verket är, och belysa att de måste värnas om. Jag ser frisbeesportens tillväxt lite som ett stort, och viktigt, socialt experiment. Utmaningen ligger i att både bevara och sprida just det som gör sporten speciell. Denna uppgift kommer att kräva stark medverkan på individnivå likväl som noggrant planerad och genomtänkt utveckling av de organisationer som arbetar med och för frisbee.

The joy of catching
I takt med att vi sprider budskapet om frisbeesportens speciella glädjeämnen till en större krets, försvagar vi spelets karaktär av alternativ subkultur?

På den individuella nivån, måste vi sträva efter att marknadsföra öppenheten och samarbetet från förr. Vad som rent specifikt krävs, är engagemanget för ömsesidig omtanke, respekt, och stöd. Om du upptäcker att du är det minsta motvillig att visa nya spelare hur ditt raka forehandkast fungerar och bör utföras, så har du ett stort problem. Om du inte finner någon tillfredställelse i en välspelad, fast ändå förlorad ultimate-match, skulle du lika gärna kunna spela någon annan sport, eftersom du då har låtit din fokusering glida ifrån glädjen i själva spelet. I korthet måste vi som individer klart identifiera och även skydda alla värdefulla erfarenheter och upplevelser av spelet. Det är självklart inget fel i att vilja vinna. Något vi enkelt inser bara genom skapandet av själva tävlingssituationen. Men, om det bara är vinnarna som skördar alla sorters förmåner, så kommer summan av det alla andra förlorar att orsaka att netto så har alla förlorat. Ett bredare värdefokus än endast rent placeringsmässigt gör att många fler kan räknas som något slags vinnare.

På den organisatoriska nivån, måste vi akta oss för frestelsen att härma andra etablerade sporter för mycket. Vår stora fördel är att vi fortfarande kan välja vilket håll vi vill, och kommer att, gå åt. Tex fotboll kan inte längre göra samma sak, dess framtida öde och utveckling är redan i princip bestämt och försent att ändra. Hotet är för vår egen del att många, både inom och utanför frisbeesporten, mäter våra framsteg genom jämförelse med andra sporter. "Just det, kära läsare, den totala ultimate-spelaren har numera riktiga dobbskor, ögonsvärta, och kör en komplett uppvärmningsrutin inför matcher, precis som din favoritspelare inom amerikansk fotboll!" Dobbar skyddar oss från att halka, uppvärmningsövnigar skyddar våra muskler. På många sätt kommer vi att likna andra sporter. Ingen del av denna utveckling är enbart av ondo, om de är bra för oss i sin egen kraft. Men om de däremot bara kommer in som ren imitation av andra sporter, så tillför de inget. Snarare så urvattnar de då vår egen sport.

Vi kommer att nå dit vi vill. Tävlingsmomentet hotar inte detta. Många spelare har upplevt sina mest värdefulla frisbee-erfarenheter på tävlingar. En spontan pick-up match i guts är jättekul, men den kommer aldrig att matcha spänningen i en VM-final. Vad som däremot måste värnas noggrant, är det speciella perspektiv på tävlandet som är just "Spirit of the Game", sportens anda. Den måste vara en grundläggande del i den förståelse spelarna delar när de går ut på match-planen. Att åstadkomma detta i speciellt lagspel är den största utmaningen, men det kan åstadkommas. Jag har använt följande formulering för att definiera ultimatens "Spirit of the Game":

Ultimate frisbee har av tradition ansetts som en s.k. alternativ idrottsaktivitet. Tävlande på hög nivå uppmuntras, men aldrig på bekostnad av bandet av ömsesidig respekt mellan spelarna, eller enbart glädjen i att spela. Att skydda dessa viktiga och livsnödvändiga delar av sporten gör att vi slipper en del oönskat beteende som är vanligt i andra sporter på ultimate-planen. Sådant som att håna motspelare, farligt aggressivt spel, medvetna regelöverträdelser och foul:ar och andra vinna-till-varje-pris beteenden räknas som foul mot "the Spirit of the Game", och bör motverkas aktivt av alla spelare.

Att jubla över någon annans 14-sekunders MTA-kast är en helt naturlig, och tillfredställande, handling. Detta även om kastet puttar ned dej själv från förstplatsen. Det är svårare att jubla över en motståndares fantastiska avgörande målpass som gör att ditt lag förlorar en ultimate-match, men jag upprepar, det är möjligt, om vi bara gör det möjligt.

Rent organisatoriskt måste vi även vara på vakt mot att övervärdera själva tävlingsmomentet. Våra egna media måste fortsätta att reflektera respekten för de icke-organiserade, icke-tävlingsinriktade aspekterna av spelet. Utan vårt uttalade stöd, kommer dessa aspekter att inte värderas lika högt av nya spelare. Kvaliteten på spelet, och den totala upplevelsen av det, måste bibehålla sin viktiga ställning, och inte ersättas av den kyla som finns om man enbart ser till tävlingsresultat.

I korthet; vi och de många andra som söker sig till frisbeesporten i framtiden, står inför en utmaning likväl som ett gyllene tillfälle. Frisbee kan fortsätta vara något mycket speciellt; en glädjefylld fritidsaktivitet som genom spelarsamverkan förhöjer våra relationen till andra. Jag vill varna lite för att de sociala krafterna verkar mot oss. Det kommer inte att hända utan en mycket medvetan ansträngnig från vår sida. Detta kan mycket väl vara den mest spännande av alla möjligheter frisbeesporten erbjuder.

stork och Blair Paulsen på VM 1999
Fortfarande i högsta grad aktiv efter en halv livstid i sporten. Dan Roddick på DDC-planen med Blair Paulsen under VM i Kalmar 1999. Fast den dubbeln tror jag inte de klarade sig ifrån... ;-)

Stork här igen... Poff! Vi är inne i 2000-talet och jag kan inte längre dunka en basketboll. Jaja... tiden går... Är det inte förvånande hur väl denna text stått sig? Läs någonting annat om populärkultur som skrevs 1977 och du förstår vad jag menar. Speciellt så står jag fortfarande för mitt avslutande stycke. Men missförstå mig inte, jag är helt och hållet för tävlande. Jag älskar att tävla nästan mer än någonting annat, men med vissa villkor. Jag tror fortfarande att det är en mycket värdefull lektion att lära sig tävla, inom spelets ramar, utan att tappa fokuset på de ännu viktigare aspekterna av mänskliga relationer. Om vi måste "demonisera" våra motståndare för att vinna har vi gått alldeles för långt. Självklart finns det mycket som leder till övervärdering av resultatet av tävlandet. Den lilla grannpojken kommer hem efter en fotbollsmatch. Det är frestande, och enkelt, att fråga honom om hans lag vann. Han lär sig då att vi måste tycka att det är den viktigaste informationen vi söker om vad han just gjort. Det kan mycket väl vara så att han och hans lag gjorde sin bästa match någonsin, en rent hjältemodig insats mot de obesegrade serieledarna, men han måste ändå svara: "Näe, vi förlorade."

Jag vet inte om frisbeespelande verkligen kan bidra till en breddad förståelse av idrott, men jag hoppas det. Men som jag skrev för en massa år sedan, de krafter som verkar emot detta är starka. Det är så lätt att få det hela om bakfoten. Tävlandet i World Games i Akita kommer att ske på allra högsta elit-nivå. Är inte det ytterligare en röst för konventionellt tävlande, och mot Spirit of the Game? Svaret på detta är: "Bara om vi själva gör det till det." Vi kan fortsätta nedför den av andra sporter så sorgligt vältrampade stigen, eller också kan vi använda detta mycket synbara tillfälle att visa hur annorlunda vi kan vara. Tävlingverksamhet i världsklass, men i ett sammanhang av medmänsklighet som ser mot en horisont mycket längre bort än vad som begränsas av enbart själva spelet.

Världen behöver en ny sorts idrottsman. Kanske vi kan ge den en?

    tillbaka
Relaterade länkar:

  Dan Roddicks biografi på www.wfdf.org

frisbee-nytt logo

  till frisbee-nytts förstasida

  till area46 förstasida

 Artiklar

nyhet Från subkultur till sport
Legendaren Dan "Stork" Roddick funderar över frisbeens utveckling

Hur får vi in fler tjejer i sporten?
Becky Zalleck från Iowa delar med sig av sina erfarenheter.

 Notisarkiv

jan-dec 2004

jan-dec 2002

jan-dec 2001

aug-dec 2000